Hur bönderna levde under
•
Böndernas historia
Skattebonde
Skattebonden var den självständiga bonden som ägde och brukade sin egen mark och betalade skatt till kronan eller staten.
Kronobonde
Kronobonden brukade ett kronohemman som ägdes av kungen (staten) vilken han betalade skatt till. Vissa kronobönder var även rusthållare, vilket menas med att de skull hålla en soldat med häst och övrig utrustning.
Frälsebonde
Frälsebonden brukade jord och gård som ägdes av en adelsman som de fick betala avgift till, ett så kallat arrende. De fick även arbeta ett visst antal dagar om året åt kyrkans eller hos adelsmannen han arrenderade marken av - så kallat dagsverken.
Det fanns även skattefrälsebönder (1600-talet) och dessa ägde fortfarande sin mark men staten hade överlåtit skatten till en adelsman.
Det fanns även så kallade kyrkobönder och dessa arrenderade jord som kyrkan ägde.
Under medeltiden var cirka 90% av Sveriges befolkning
•
Bönder
Den största delen av medeltidens befolkning var bönder. Livet som bonde var ofta hårt. Dåligt väder kunde betyda dålig skörd, som kunde leda både till hunger och stora skulder. Särskilt svårt hade torpare, som ägde mycket små jordägor.
Mer än hälften av de svenska bönderna ägde själva sin jord och gård. De betalade bara skatt direkt till kungen och kallas för odalbönder. För att vara odalbonde måste du ha ärvt din jord i flera generationer. Den andra sortens bönder var de som brukade jord som ägdes av frälset. De betalade arrende (hyra) till den som ägde jorden, ofta i form av det som producerades på gården, till exempel smör, kött eller bröd. Jakt och fiske var fortfarande viktigt för bönderna. I många delar av landet, särskilt i Norrland, betalade man skatt i form av djurskinn.
De självägande bönderna var tvungna att betala skatt till både kungen och kyrkan. Därför kallades de skattebönder. De många avgifterna som bönderna tvingades betala, samt de dagsverken som de var
•
Möt medeltiden
90 procent av befolkningen i Norden under medeltiden var bönder. De levde på odling och boskapsskötsel. I skogsbygden ägnade sig bönderna också åt skogsbruk, kolning och tjärbränning. Jakten kunde vara viktig både för köttet och skinnen. I områden med myr- och sjömalm var järnframställning betydelsefull. Bodde bonden vid havet eller vid en sjö sysslade han också med fiske. Bondgårdarna var i stort sett självförsörjande. Man tillverkade allt det som man behövde. Med pengarna som man fick vid försäljning av grönsaker, ägg, fisk och kött kunde man köpa det övriga som man behövde. Det kunde röra sig om nödvändiga varor som skor, järngrytor och salt, men även lyxprodukter som kryddor, tyger och vin. Många bönder ägde själva sin gård, de var skattebönder och betalade skatt till kungen. De som inte själva ägde gården utan hyrde, arrenderade, den av någon annan kallades landbor. Om de arrenderade gården av en adelsman (frälseman) kallades de frälsebönder, var det av